Det enda bl.a.

Biography

Med en fot i indiepopband som David & the Citizens, Björns vänner, Den svenska tystnaden och den skånska myllan och den andra i jazzen och Hederosgruppen skapar Det enda bl.a. en helt unik korsning av något du tycker du känner igen men sen tappar bort.

“Alltid samma tanke påväg ner i källaren. Varför vill jag alltid ändra allt, då jag får tid att tänka alls?
Dåliga vanor, en växande klyfta och häpnadsväckande dålig koll på gitarrens greppbräda blandades med långa suddiga minuter skapade melodier och lugn.

När melodierna blev till musik och tonerna till arrangemang tappade jag tillslut sammanhanget och gav upp. Vilade sedan i förståelsen av att allt egentligen bara är en låt. En låt i många former. Lyssna gärna så.
Sedan ville jag inte vara själv längre. Behövde andra som också levt i musiken.

I mittskåne fanns Andreas och Isak. Andreas jag beundrar på avstånd (i mittskåne) och Isak som jag grillar korv med. Conny är Conny, han bor i Malmö.

Panda Da Panda fanns med i öronen från start och gav mig inspiration till att våga ta tankar på alvar och vara pretentiösrolig.

Lyssna gärna på musiken med samma överseende du visar en förvirrad människa som står framför dig i kön.”
//John Bjerkert, Det enda bl.a.

Andreas Sjögren spelar också i Hederosgruppen (som just vann Grammis, Manifest och Gyllene Skivan) och Allt är musik m.f.
Isak Ringnér spelar också i bandet King Squid
John Bjerkert spelar också i Den svenska tystaden och Björns vänner
Conny Fridh spelar också i Björns vänner, David & the Citizens, And the Broken m.f.

Låten är instrumental men det innebär inte att låtarna inte har en text.

Och jag gick vidare
Det är som alla andra steg. Några decimeter långt. Vanligt och alldagligt. Inte en tanke på att fötterna lyfts, ingen aning om vilken tanke som vägde på det sätt. Hur den ena leder tomt och en annan rakt in. En stilla värk genom kroppen, inget på ytan. Inte vissla, vifta, späda ut. Bara gå, som ett steg av många. Gå till, ifrån eller vidare.

Var det bara det?!
Det fanns inget inuti. Bara mitt hopp och eko. Jag vet att jag är likadan för andra. Jag är tom och spegel tillbaka. Ett hopp och ett eko. Jag mins då jag ropade frågor vid gölen. Väntade med barnets nyfikenhet på ett svar, sen minsta variation och sen bli van vid den svagare frågan. Hitta tröst, svagare är något. Hopp blev ett svagare eko med minsta variation som dröm.

Den det dem
Jag tyckte mig höra de som pratade. Inte vad de sa men vad de menade. Sen en fråga: Vad bygger du där inne? Den var på pricken grumlig och gammal, ett minne. Alltid något annat, någon annan, någon annan stans. Man vet och väntar. Väntar men vet. Nått kommer.

Det enda bl.a.
Blint springer vi övertygade. Det är en uppgiven humor som avslöjar sig. Blicken, rörelsen, den plötsligt så ihåliga värmen.
Sanning, rätt och riktigt. Dagarna kommer och försvinner. Ingen väg finns för någon, bara tunna pappersövertygelser.
Det vi väljer blir sant, det andra får vänta.

Väntar på sorg
Innan sorg lever väntan. Ett hopp som rinner långsamt, bara fuktar tungan. Väntan är allt. Bättre än sorg. Ett sätt att leva. Ett sätt att vara.

Nej snälla
Mönster, känslor och förutfattade tankar sitter fast som tänder. De sitter fast i många tunna hårda trådar. Varför de sitter fast med många hårda trådar vet jag inte och jag kommer antagligen aldrig orka ta reda på varför. Men det känns när man vet. Man kan vicka ut vilken tand man vill. Om man vill och orkar ha tid.

En speciell sorts trötthet
Det finns en tyngd som inte sömn, god kost eller motion kan bevara. Den ruvar i kroppens alla vrår och gör blicken klar och sinnet starkt. Betong som gröps av livet. Volymen kvarstår men densiteten minskar. Det går så sömnigt långsamt men ögonlocken sluts av en speciell sorts trötthet.

English:

With one foot in indie pop bands like David & the Citizens, Björns vänner and Den svenska tysnaden and the other in jazz and Hederosgruppen-fame, Adrian Recordings new artist, the instrumental, Det enda bl.a., creates a completely unique intersection of something you think you recognise but then lose.

“Always the same thought on the way down to the basement. Why do I always want to change everything, when I get time to think at all?
Bad habits, a growing rift and startlingly poor grasp of the guitar’s fretboard mixed with long blurry minutes of crafted melodies and serenity.
When the melodies became music and the notes became arrangements, I finally lost the context and gave up. Then rested in the understanding that everything is really just one song. One song in many forms. Please listen like that.
Then I didn’t want to be alone anymore. Needed others who also lived in the music.
In central Scania there were Andreas and Isak. Andreas I admire from a distance (in central Scania) and Isak with whom I grill sausages. Conny is Conny, he lives in Malmö.
Panda Da Panda was in my ears from the start and gave me inspiration to dare to think seriously and be pretentiously funny.
Feel free to listen to the music with the same indulgence you would show a confused person standing in front of you in line.”
//John Bjerkert, Det enda i.a.

Andreas Sjögren also plays in Hederosgruppen (which just won Grammy, Manifest and Gyllene Skivan) and Allt är musik etc
Isak Ringnér also plays in the band King Squid
John Bjerkert also plays in Den svenska tystnaden and Björns vänner
Conny Fridh also plays in Björns vänner, David & the Citizens, And the Broken, etc.

The songs are instrumental but that doesn’t mean they don’t have lyrics. These are the lyrics to some of them:

Det enda bl.a.
Blindly we run convinced. It is a resigned sense of humor that reveals itself. The look, the movement, the suddenly hollow warmth.
Truth, right and proper. The days come and go. No path exists for anyone, only paper thin beliefs.
What we choose becomes true, the rest has to wait.

En speciell sorts trötthet
There is a heaviness that sleep, good diet or exercise cannot preserve. It broods in every nook and cranny of the body and makes the eyes clear and the mind strong. Concrete carved by life. The volume remains but the density decreases. It goes so sleepily slowly but the eyelids close of a particular kind of fatigue.