Lina Selleby

Biography

Lina Selleby, född 5 mars 1971 i Gävle Staffans församling, Gävleborgs län, är en svensk popartist i bandet Doktor Kosmos samt nu soloartist. I bandet Doktor Kosmos går hon under namnet Twiggy Pop, ett band som hon var med och grundade 1991 där hon sjunger och spelar synt.

…

Ovetande om det skrev Lina Selleby (Twiggy Pop från Doktor Kosmos) och Ulf Stureson låtar om varandra på varsitt håll.
Låtar som utgör grundbulten på deras respektive nya skiva (båda släpps 26 januari), varifrån vi nu får singlarna ”Dagen efter” med Lina och ”När du kom” med Ulf.
Sedan blev de ett par på riktigt.
Och sedan blev Lina sjuk.

Det började med ett litet samförstånd på jobbet.
Två ensamma människor satt i samma kontorslandskap och började skicka låttexter och dikter till varann utan att riktigt våga prata om vad de egentligen innehöll. De låtsades prata om komposition och form, men i smyg rodnade de åt varandras utlämnande berättelser om sex, ensamhet och längtan.
Plötsligt var de varandras musor.
De hade fått en mottagare för sina historier.
Om dagarna sökte de varandras förståelse, sen reste de sig från sina skrivbord, gick hem på varsitt håll och fortsatte skriva låtar. Om den andre.
Ur den där dialogen vid skrivbordet växte det fram två album: Ulf Sturesons ”VI” och Lina Sellebys ”Lyckan”.
Samtidigt började något annat gro; en kärlek som kanske inte var förbjuden, men det var väl aldrig riktigt meningen att den skulle hända. De var ju vuxna, föräldrar som älskade sina barn. Det fanns inte plats för sånt.
Men den hände.
Och nu kommer de ut ur garderoben – två album som länge var olyckligt kära i varandra. Två personer som numera lever tillsammans.
Det är en väldigt bra historia.
Och den borde ha slutat där.
Men livet funkar inte så.

LINA SELLEBY: LYCKAN (release: 26 januari 2024)

– Min skiva rymmer ett helt liv av olycklig kärlek. Jag har alltid skämts för att vara kär. Det är skamligt och pinsamt.
Lina Sellebys album skulle egentligen bara spelas in. Hon hade inte tänkt längre än så. Den skulle bara finnas där. Som hennes dagboksanteckningar.
Det var en skiva hon gjorde i smyg, för sig själv. ”Jag skrev på nätterna när barnen och maken sov.”
Hon besökte studion då och då. Skissade. Antecknade. Sjöng om vad som hänt natten innan. Om det som hänt för 20 år sedan. Ventilerade genom mikrofonen.

Låtarna blev en berättelse om en lång rad lösa förbindelser, som till slut tog form i samma gestalt; Ulf. En historia om hur decennier av kärlekstörst till slut kunde tas emot av en enda person.
– Jag har känt en längtan hela livet. Att vara olyckligt kär har varit som en åkomma. Sen kommer barnen och det är kärleken man väntat på. Jag hade turen att det även kom en vuxen kärlek när jag minst anade det.

Lina har släppt sju album med Doktor Kosmos men hade fått nog av gitarrer. Hon ville spela sitt eget instrument, pianot. Främst för att lämna utrymme till sången.
Inspirationen kom från de ensammaste röster hon kunde hitta: några inavlade syskon från Belize som spelade någon sorts bluegrass. Det lät väldigt suspekt och hon ville göra det med sig själv. Hennes röst skulle låta som flera personer – och rösterna skulle vara syskon. Som om hon vore inavlad med sig själv.
Det var en viktig idé, det där med ensamhetsgrejen.
Hon lyssnade på den enda inspelning som existerar med en äkta kastratsångare. Han hade kastrerats för att rösten skulle fortsätta vara gossaktigt vacker, men kastraterna dog alltid unga, och hans röst lät inte vackert. Den var otäck.
Den där inspelningen låter som att vara instängd i sitt eget huvud.
Hon kände igen sig.
– Skivan handlar om kärlek. Mycket kärlek. Men också om en stor ensamhet, den ensamhet som jag alltid burit med mig. Numera kan jag uttrycka att jag älskar mina nära och kära på ett sätt som jag aldrig kunde förut. Det är lite patetiskt, men patetik är ju någonting vackert också. Många känner sig bundna av andra, men jag gör inte det. För mig är frihet att få vara med andra. Jag är inte rädd för att vara beroende. Jag har alltid känt mig tacksam för andra människor.

Egentligen handlar alla låtar utom två, om den där åtrån. Om att längta efter någon man ännu inte träffat.
De andra två handlar om döden.
– Jag och Ulf lever våra liv mot en backdrop av död.
Den där backdropen har alltid hängt där.
– Jag höll på att stryka med när jag föddes. Jag föddes för tidigt. Låg i kuvös. Jag vet att det har påverkat mig. För hur ledsen eller deprimerad jag än varit skulle jag aldrig ta livet av mig. Jag tror det har gett mig en sorts mörk och ljus livssyn samtidigt. Ända sedan jag föddes har jag vetat att jag kan dö närsomhelst. Det är en ynnest att få finnas till även när livet gör ont. Om jag mår bra eller dåligt är egentligen irrelevant. Alternativet är att inte finnas alls.
När deras kärlek äntligen fick en chans kom ett besked som ändrade alltihop. Och tvingade isär dem igen.
Linas språk började blekna. Det blev stumt. Hon förstod inte.
Två tumörer hade satt sig på hjärnan.
– Jag har ju alltid skrivit dagbok, men jag kunde inte läsa den längre.

Det här är ett album som släpps när livet står på sin spets.

När det balanserar mellan död och kärlek, mellan dåtid och framtid.

Ett album om en kärlek med förhinder, vars förhinder inte tagit slut. Men även om dödens backdrop hänger där den alltid hängt, finns det nu ett överflöd av kärlek. Det var ju så här hon trodde det skulle kännas att vara ihop när hon var tonåring. Det ska inte göra ont. Det ska bara kännas rätt.
– Jag skäms inte för att jag behöver andra människor. Kroppskontakt och sånt. Jag är inte min egen lyckas smed. Man får passa på medan man kan, för ingen kommer levande härifrån. Frågan är bara hur lång tid får man på sig. Så man måste ta chansen att känna saker. Skynda dig för fan.

PR:
Ebba Lindqvist PR
brev@ebbalindqvist.se