Lina Selleby and Ulf Stureson each release an album about each other in January

Det började med ett litet samförstånd på jobbet.
Två ensamma människor satt i samma kontorslandskap och började skicka låttexter och dikter till varann utan att riktigt våga prata om vad de egentligen innehöll. De låtsades prata om komposition och form, men i smyg rodnade de åt varandras utlämnande berättelser om sex, ensamhet och längtan.
Plötsligt var de varandras musor.
De hade fått en mottagare för sina historier.
Om dagarna sökte de varandras förståelse, sen reste de sig från sina skrivbord, gick hem på varsitt håll och fortsatte skriva låtar. Om den andre.
Ur den där dialogen vid skrivbordet växte det fram två album: Ulf Sturesons ”VI” och Lina Sellebys ”Lyckan”.
Samtidigt började något annat gro; en kärlek som kanske inte var förbjuden, men det var väl aldrig riktigt meningen att den skulle hända. De var ju vuxna, föräldrar som älskade sina barn. Det fanns inte plats för sånt.
Men den hände.
Och nu kommer de ut ur garderoben – två album som länge var olyckligt kära i varandra. Två personer som numera lever tillsammans.
Det är en väldigt bra historia.
Och den borde ha slutat där.
Men livet funkar inte så.

LINA SELLEBY: LYCKAN (release: 26 januari 2024)

– Min skiva rymmer ett helt liv av olycklig kärlek. Jag har alltid skämts för att vara kär. Det är skamligt och pinsamt.
Lina Sellebys album skulle egentligen bara spelas in. Hon hade inte tänkt längre än så. Den skulle bara finnas där. Som hennes dagboksanteckningar.
Det var en skiva hon gjorde i smyg, för sig själv. ”Jag skrev på nätterna när barnen och maken sov.”
Hon besökte studion då och då. Skissade. Antecknade. Sjöng om vad som hänt natten innan. Om det som hänt för 20 år sedan. Ventilerade genom mikrofonen.
Låtarna blev en berättelse om en lång rad lösa förbindelser, som till slut tog form i samma gestalt; Ulf. En historia om hur decennier av kärlekstörst till slut kunde tas emot av en enda person.
– Jag har känt en längtan hela livet. Att vara olyckligt kär har varit som en åkomma. Sen kommer barnen och det är kärleken man väntat på. Jag hade turen att det även kom en vuxen kärlek när jag minst anade det.

Lina har släppt sju album med Doktor Kosmos men hade fått nog av gitarrer. Hon ville spela sitt eget instrument, pianot. Främst för att lämna utrymme till sången.
Inspirationen kom från de ensammaste röster hon kunde hitta: några inavlade syskon från Belize som spelade någon sorts bluegrass. Det lät väldigt suspekt och hon ville göra det med sig själv. Hennes röst skulle låta som flera personer – och rösterna skulle vara syskon. Som om hon vore inavlad med sig själv.
Det var en viktig idé, det där med ensamhetsgrejen.
Hon lyssnade på den enda inspelning som existerar med en äkta kastratsångare. Han hade kastrerats för att rösten skulle fortsätta vara gossaktigt vacker, men kastraterna dog alltid unga, och hans röst lät inte vackert. Den var otäck.
Den där inspelningen låter som att vara instängd i sitt eget huvud.
Hon kände igen sig.
– Skivan handlar om kärlek. Mycket kärlek. Men också om en stor ensamhet, den ensamhet som jag alltid burit med mig. Numera kan jag uttrycka att jag älskar mina nära och kära på ett sätt som jag aldrig kunde förut. Det är lite patetiskt, men patetik är ju någonting vackert också. Många känner sig bundna av andra, men jag gör inte det. För mig är frihet att få vara med andra. Jag är inte rädd för att vara beroende. Jag har alltid känt mig tacksam för andra människor.

Egentligen handlar alla låtar utom två, om den där åtrån. Om att längta efter någon man ännu inte träffat.
De andra två handlar om döden.
– Jag och Ulf lever våra liv mot en backdrop av död.
Den där backdropen har alltid hängt där.
– Jag höll på att stryka med när jag föddes. Jag föddes för tidigt. Låg i kuvös. Jag vet att det har påverkat mig. För hur ledsen eller deprimerad jag än varit skulle jag aldrig ta livet av mig. Jag tror det har gett mig en sorts mörk och ljus livssyn samtidigt. Ända sedan jag föddes har jag vetat att jag kan dö närsomhelst. Det är en ynnest att få finnas till även när livet gör ont. Om jag mår bra eller dåligt är egentligen irrelevant. Alternativet är att inte finnas alls.
När deras kärlek äntligen fick en chans kom ett besked som ändrade alltihop. Och tvingade isär dem igen.
Linas språk började blekna. Det blev stumt. Hon förstod inte.
Två tumörer hade satt sig på hjärnan.
– Jag har ju alltid skrivit dagbok, men jag kunde inte läsa den längre.

Det här är ett album som släpps när livet står på sin spets.

När det balanserar mellan död och kärlek, mellan dåtid och framtid.

Ett album om en kärlek med förhinder, vars förhinder inte tagit slut. Men även om dödens backdrop hänger där den alltid hängt, finns det nu ett överflöd av kärlek. Det var ju så här hon trodde det skulle kännas att vara ihop när hon var tonåring. Det ska inte göra ont. Det ska bara kännas rätt.
– Jag skäms inte för att jag behöver andra människor. Kroppskontakt och sånt. Jag är inte min egen lyckas smed. Man får passa på medan man kan, för ingen kommer levande härifrån. Frågan är bara hur lång tid får man på sig. Så man måste ta chansen att känna saker. Skynda dig för fan.

ULF STURESON: VI (release: 26 januari 2024)

Ulf Sturesons sjätte platta är betitlad ”VI”. VI som i sex och VI som i Vi. Den handlar om några turbulenta år och en kärlekshistoria.
– Förra skivan släpptes mitt i en separation. Det var ett mycket långt förhållande med hus, bil och två barn. Det var mycket jag kunde gjort annorlunda, som jag kanske borde gjort annorlunda. Men nu blev det såhär. Eller nej, jag valde att göra såhär. Bryta upp alltså. Man kommer till en gräns när man bara vet och det finns ingen väg tillbaka. Plötsligt har man bestämt sig och sen börjar dominobrickorna falla.

– Jag gjorde låtar under tiden. Det är mitt sätt att försöka få rätsida på saker och förklara för mig själv antar jag. Det kändes som när jag gjorde I overkligheten, min första skiva. Jag var i nån slags chock och försökte förstå vad jag ställt till med.

– Det är svårt att beskriva en kris. Det är som att man får känslor man inte visste fanns. Det är skuld, skam, vrede, rädsla och sorg i en enda röra. Jag hade inte haft kontakt med mina känslor som det heter, skulle inte kunnat berätta hur jag kände mig om jag så haft en pistol mot tinningen. Jag var avstängd, gick som en zombie och gjorde mina sysslor. Räddningen blev Lina. LivLina. Vi var ju både musik- och jobbkollegor som träffades varje dag och lärde känna varann på ett vardagligt sätt. Vi tyddes oss till varann, sen blev det mer och mer och det sipprade in i låtarna som en gryende kärlekshistoria.

– Jag visste att jag ville ha en rå känsla på plattan. Jag ville ha mycket kvinnokörer också, svarskörer som agerar samvete. Sanningssägare, som i gamla grekiska dramer. Obarmhärtigt skulle dom säga sanningen. Jag skramlade ihop ett band bestående av Jacob Frössén (Skriet), Manuela deGouveia (Pascal) och Lina Selleby (a.k.a Twiggy Pop från Doktor Kosmos) och spelade in plattan. Men när det var dags för skivsläpp hände något.

– Mitt i all den här turbulensen blev Lina och jag ihop. Vi hade pratat om att vi borde göra musik ihop också och hade redan hittat på namnet Stureby för ett gemensamt projekt. Dessutom hade Lina en färdig platta liggande som jag tjatade på henne om att hon måste ge ut. Jag var kanske lite partisk och stolt, den handlade delvis om mig (men inte bara så jag var lite svartsjuk också) men jag tyckte den var suveränt bra.

– Nån gång när vi precis hade blivit ihop fick vi idén om att vi borde göra ett gemensamt släpp. Linas låtar handlade ju om samma saker som min platta så det kändes som en bra idé nu när vi var ihop och allt. Det kändes som en fin grej att släppa skivorna tillsammans, det var ju vår kamp och det blev ju bra till slut. Livet började rulla på normalt. Vi försökte ordna det bra för barnen, hängde hos varann, var på landet och försökte pussla ihop en bra tillvaro tillsammans. Jag fixade ihop ett band och spelade in min platta.

– Till sist flyttade vi ihop vintern 2022. Det kändes som en stor seger för oss båda, vi hade lyckats ordna ett bra liv trots alla vedermödor. Lina åkte på stor turné med Doktor Kosmos på hösten och jag skulle snart släppa platta och en massa kul var på gång. Men Lina var inte pigg.

– Och så var läget fram till mars 2023. Plötsligt en dag upptäcktes två hjärntumörer i Linas huvud och allt blev bara kaos. Hon opererades men kunde ändå vara med på ett par spelningar som var inbokade sen tidigare. Jag tänker inte ge mig på att beskriva tiden som följde. Mer än att vi bara kunde ta en dag i taget. För att behålla nån slags normalitet ville jag ändå tänka på musik ibland och på att det skulle finnas en tillvaro längre fram också. Det skulle vara att ge upp om man slutade tänka framåt. Jag hade ju en platta klar och Lina också. Lina brydde sig knappt, hon kunde bara tänka på barnen men vi bestämde oss ändå för att ge ut skivorna, tillsammans. Vi var inte i samma båt direkt. Snarare som två båtar som plötsligt börjar segla åt varsitt håll. Eller driva. Med ingen vid rodret. Fast som ändå gör allt för att hålla ihop.

– Och nu är allt en helt annan historia. Det finns ett före och ett efter. Men skivorna, dom här låtarna är en del av före och vi vill att dom ska komma ut för att vi inte vill ge upp, för vi tycker dom är bra, för dom kanske kan ge något till någon som är i samma situation, i skilsmässa med barn, i kris, som brottas med skuldkänslor, som hittar ny kärlek, en liten tröst, att det kan ordna sig till sist. Ett tag, om man har tur, för döden kommer vi inte undan, det är bara en fråga om tid.

Pressbilder: https://www.dropbox.com/sh/tqteu6sochmu7l2/AACns6IGpSub0LTDyMwW8Mlja?dl=0
Foto: Jacob Frössén

PR:

 Ebba Lindqvist PR