Every now and then bands appear that want to define something. The contemporary. A feeling. A way to get through everything. Agitator is just such a band. They do not shy away from grandiose statements and gestures that signal that much, without resistance, turns into more. Today Agitator releases their debut album – Jag trivs bäst där du är.
Agitator – Jag trivs bäst där du är
Debutalbumet är producerad av Joakim Lindberg i Skåne.
Vinyl: https://adrian-recordings.myshopify.com/products/agitator-jag-trivs-bast-dar-du-ar-vinyl-12
Spotify: https://open.spotify.com/album/6Ceo7rzCTvrqvhFhmNXueX?si=T3NhNx0OS_C_dKsBqGfBVA
Jag oroar mig ibland över att jag har sagt för mycket i nån text.
Orolig att en tjej jag typ dejtat tror att texten handlar om henne. Men kanske gör den det? Jag vet faktiskt inte längre. Jag oroar mig över att den jag skrivit om ska veta att jag har skrivit om henne.
Fast jag vill verkligen att hon ska veta att jag har skrivit om henne!
Fast jag kanske inte visste det när jag skrev texten?
Eller så gjorde jag det, men jag minns det inte.
Det här var inte heller bra att jag skrev.
Jag är alldeles för ängslig för ofta.
Men det är också det som kommer att rädda mig.
Rädda alla.
Jag kan inte låtsas som att texterna inte handlar om henne. Men jag vet faktiskt inte om dom gjorde det när jag skrev dom. Så det känns som att jag försöker lura mig själv.
Och träffar man nån ny tjej man blir jättekär i i framtiden kommer jag att lura mig själv till att tro att texterna självklart handlar om henne, fast jag inte hade träffat henne när jag skrev dom.
Självklart handlar texterna om henne när jag väl står vid altaret och gifter mig.
Men då ljuger jag väll?
Kanske?
Kanske inte?
Agitator är:
Tage Ruin – Radioaktiva synthar
Stig Wrethed – Motorsågsgitarrer
Felix Lindström – Texterna handlar om gud, kärlek och badkar, jag blir inspirerad av Carl Jung och min drömdagbok.
Vilgot Andersson – Livsfarliga basgångar
Jacob Setterberg – Smattrande serpentin trummor
Där nattklubbarna i Berlin spökar, Manchester-depressionen kokar och Kingston-technon fortfarande dansar. Plötsligt kliver Agitator sakta upp ur badkaret med svajande lockar, stickor till lår och David Lynch i blicken. Musik ska vara stenhård. För det har gudfar sagt. Så kryp ner med en vän i högra handen och en isbit i den andra. För snart vaknar du upp. Och vi också. Lyckligt kära.
Låtarna kom ofta i svep som serpentiner, eller som tysta konfettiregn. Låtarna skulle lukta både syrener och sirener samtidigt. Ibland skrattade vi åt att det kunde va såhär lätt att vara världens bästa band någonsin. Ibland såg vi på varandra med vida men å så bleka ögon åt att allt vi har gjort dom senaste månaderna är försök att låta som Aphex Twin. Ibland vill man spela country.
Med en blommig flower backdrop bakom fem svart klädda svåra män. Kollandes neråt eller med en förvånansvärt öppen blick. Doftandes krossad is och metall. Men vi står på en sluten perrong. Lyckligt kära i folk som hånglar med andra framför oss. Och jag hatar mig för det. Men i en källare någonstans under Södermalms vatten. Står vi ändå. Bisstra. Krökta. Klädda i svart. Klädda i oroligt säkra blickar.
