Björns vänner

Biography

Någonting har hänt med Björns vänner. Visserligen sjöng Richard Schicke redan för 2004:

“Folk har sagt att jag är en glad jävel
Som alltid har en vits till hands
Och visst, det har väl hänt
Att jag har dragit ett skämt
Men jag är ingen lycklig man”
– Ser jag ut att må bra?

Men vitsen fanns till hands. Som försvar eller som stressavlastning eller bara för balansens skull, som de urskuldande sa. Men man får leta djupare efter vitsen nu. Richard Schicke skriver mer om sig själv, och det känns.

Senaste albumet ” “Smyger i skuggorna” (2018) albumet börjar:

“Nu har jag skrivit ner allt det som jag vill fråga,
och jag inbillar mig att jag kommer nöja mig med det
 
Bara en tidslinje för när du och han träffades,
en kurva över ditt känsloliv och måtten på hans kuk
 
Vad fan är det här?”
– NYC Man

Det kan va Joakim Lindbergs fel. Malmöproducenten har satt på Björns vänner anno 2018 i en kärvare kostym, en lite rakare och mindre, den skaver mer.

Men vi kan också skylla på Tias. Björns vänners nya gitarrist som tog över efter Pelle. Tias har alla hört bakom alla svenska artister på scen och i studion. Men detta är första gången som han får sätta avtryck som originalmedlem i Björns vänner. Tias gillar gitarrer, stora gitarrer, elaka gitarrer, melodiska gitarrer.

Här står nu de skånska legenderna. Fem medelålders män med gitarr, trummor, bas och klaviatur som bjuder in med personliga funderingar kring patriarkatet, mänskliga relationer och döden. Men lyssnar man riktigt noga så hör man en mångbottnade, intensiva, ärliga låtar som går djupare in och når längre än vad de tidigare gjort.

Undantag finns, Björns vänner har aldrig varit ett konceptband. Bandet har alltid kretsat kring fantastiska, lite aviga melodier tillsammans med Richard Schickes texter som tar lyssnaren långt ut i världen och långt in i vardagen. Brillianta one-liners som förmedlar ett komplett känsloregister i bara några ord.

”Livet har sin gång och knoppar av sig poplåtar i en maklig takt tills de samlar sig och det blir dags att göra en skiva igen, ett dokument på vägen snarare än en kulmination, inspelad under tre veckor utslagna över tre år. Ändå blev den förvånansvärt komplett.
 
Tematiskt växlar det friskt mellan perspektiven: Personlig vanmakt med klagande distgitarr, ett bitterljuvt kollage om kärlekstörst i balladtempo, en lite klumpig metafor ackompanjerad av vintrigt piano, en ärkepoppig romantisk hyllning till att inte vara så jävla duktig, en kort rocklåt om ett till synes oantastbart svin och mer än en ambivalent historia om göbbar versus tiderna. Och även om jag har skrivit de flesta låtarna i en skrubb i London, så är det ihop med Conny, John, Markus och Tias som de tar form, genom käbbel, röstning, briljanta infall och allt sånt som gör det så himla gött att vara ett band.”
– Richard Schicke sångare och låtskrivare i Björns vänner

Björns vänner lade grunden till sin existens redan i mitten av 2000-talet med låtar som ”Åkrar och himmel” och ”Vad ska jag med ett foto på dig?”. Bandet lade aldrig riktigt av, även om det blev en paus när sångaren Richard flyttade till London för att studera något som ingen fattade något av, och 2014 släppte de det fantastiska albumet ”Ni har stulit våra drömmar” med bl.a. låten ”Print screen”.

SÅNG, GITARR – Richard Schicke
BAS, SÅNG – Conny Fridh
GITARR, SÅNG – Tias Carlson
TRUMMOR – John Bjerkert
PIANO & ORGEL – Markus Slivka

“Sångaren Richard Schickes skånska stämma vrider och vänder på livet. Likt en terapitråd varvas nostalgi och kärlek med ålderskris och trasiga relationer. Det är Malmö, det är Köpenhamn. Det är kroppen och det är psyket. Det är att vara gammal, det är att vara ung. Men det är kanske mest av allt att famla runt någonstans där mittemellan, som majoriteten av oss.”
TT

“Albumet präglas av uppgivenhet, bitterhet och självömkan, samtidigt som den lyfter teman som att döda en mygga, för att sedan vända detta till en existentiell fråga. Men istället för att ge lyssnaren en whiplash-skada av de snabba vändningarna i handlingen, är albumet snarare dynamiskt, och slutar aldrig att överraska.”
Gaffa

Björn berättar om Björns vänner:

Jag gick i gymnasiet i Lund med Pelle Holmgen 91-94. Han spelade under den tiden i en tidig version av Loosegoats men hoppade av precis innan de spelade in sin första EP.

När jag flyttade till Malmö ’96 lärde jag känna Richard Schicke som i slutet av ’97 började spela med några kompisar i ett band de kallade Volksradio. I Volksradio ingick Mikael Karlsson (Homeland samt tidigare trummor i David & the Citizens) Volksradio spelade in demon “Soft Guys Flip”. Richard skrev låtarna, då med engelska texter. Jag fixade ett par spelningar till dem på Möllevångstorget i Malmö ’98, och de spelade i Landskrona en härlig sommareftermiddag, nere vid stranden. Bandet upplöstes då medlemmarna började flytta på sig, bland annat flyttade Richard till Stockholm.

År 2000 bodde också Pelle där och när jag var på besök spelade han upp ett par låtar som han hade börjat pilla med, skitbra låtar tyckte jag. Han var nöjd med skrivandet men tyckte inte att hans röst höll för att framföra dem och vi började prata om vem som kunde vara intresserad av att sjunga. Jag kom att tänka på Richard, ringde upp honom och vi gick ut och tog ett par öl tillsammans vi tre. Richard hade också skrivit en del nya låtar och var intresserad av att spela dem med någon. Pelle och Richard träffades därefter lite då och då för att skriva och spela tillsammans. Ganska snart kom de fram till att det kändes kymigt att prata med varandra på svenska och sedan sjunga på engelska och därför började de istället skriva på svenska.

Våren 2001 flyttade båda ner till Malmö, och jag fick tag i en demokassett som de hade spelat in, med bara 2 akustiska gitarrer och sång. Jag är en otålig människa så jag började tjata om att starta band och spela live, och sammanförde dem med Conny Fridh som jag lärde känna runt ’94-’95 i Lund, som i sin tur drog med David Fridlund eftersom de båda spelade i David & the Citizens och David var sugen på att spela trummor.

I juli det året hade bandet repat i ett par månader och jag tyckte att de var redo att spela live. Jag bestämde mig för att ordna en spelning till dem. Det hade säkert gått att få en spelning på något ställe i stan med tanke på David & the Citizens framgång, men istället valde jag att arrangera en liten musikfestival i Folkets Park i Malmö, där jag bjöd in andra lokala band som jag gillade då. Pelle och jag skojade fram att festivalen skulle heta Björns dag, med efterfesten Björns natt. Och bandet heter då? Såklart Björns vänner. Detta tog jag som en överenskommelse och satte igång med marknadsföring, bland annat tryckte jag upp linnen till bandmedlemmarna med Björns vänner – Richard, Björns vänner – Pelle och så vidare. Det visade sig senare att bandnamnet inte var förankrat hos övriga medlemmar men lite för sent. Det var alltså mest ett skämt hur de fick sitt namn. Men va fan gör det?

Efter det rullade det på med spelningar och Markus Slivka anslöt genom Pelles försorg.

Sommaren 2002 spelade de in ”Kvar på film” i Gula Studion i Malmö. Släpptes i december på Adrian Recordings. Titellåten spelades flitigt på P3 och videon visades en del på ZTV.

Under vinter och våren gjorde Björns vänner spelningar runt om i landet, dels på egen hand och dels tillsammans med Laakso och David & the Citizens. Till vår stora glädje möttes vi oftast av uppmärksamt leende människor. Live försöker de snarare skapa kontakt med publiken än att göra en bra show. Richard säger att han kan vara nervös inför att stå på scen och har försökt tackla blygseln, inte genom att gå in i musiken, utan genom att rikta sig till folket framför scenen.

I våras och under sommaren spelade de in albumet ”Tappat halva hjärnan”, återigen på Adrian Recordings. Den här gången valde vi att samarbeta med Christian Kjellvander och Carl Granberg och inspelningarna gjordes i en liten studio på skånska landsbygden.

Resten är historia.