Today, Iiris Viljanen releases the album “Själsligt upvakanden vid Slussen”. It is the result of a crisis – and just an awakening.
Idag släpper Iiris Viljanen albumet ”Själsligt uppvaknande vid Slussen”. Det är resultatet av en kris – och just ett uppvaknande. Skivan blev delvis till under en vistelse på Bergmangårdarna på Fårö. Det är är en vindlande, omtumlande, både sorgsen och humoristisk odyssé om läkeprocessen genom en kris. Där kontakt med naturen har hjälpt till att känna ett sammanhang, få distans och ny energi.
“Samstämmigheten mellan text och musik är stark och förstärks som alltid av den oförställda sångrösten. Det är som att alltsammans, på ett naturligt flödande vis, bildar en odelbar helhet. Jag tror på det jag hör och kan inte tänka mig att de här sångerna – eller de tidigare – skulle kunna göras på något annat sätt.”
– Dan Backman – SvD
Lyssna: https://found.ee/sjalsligt-uppvaknande-vid-slussen-iris
Beställ vinyl och CD: https://adrian-recordings.myshopify.com/search?q=Iiris+Viljanen
Kort efter släppet ger hon sig ut på turnén Ingen vet alls hur jag har det, ett konstnärligt möte med Stina Ekblad. Iiris och Stina växte upp i grannbyar i Österbotten, och deras respektive berättelser utmynnar i ett konstnärligt möte där flera låtar från ”Själsligt uppvaknande vid Slussen” ingår.
Iiris Viljanens nya album ”Själsligt uppvaknande vid Slussen” är en vindlande, omtumlande, både sorgsen och humoristisk odyssé om läkeprocessen genom en kris. Där kontakt med naturen har hjälpt till att känna ett sammanhang, få distans och ny energi. Som lyssnare dras du in direkt av det inledande eposet ”Ett litet liv” som väller fram med intensivt ordflöde och närmast The Band-levande riv, och du släpper knappast taget förrän allting tio låtar senare avrundas i en livsluttrad soulserenad med textraderna ”En ny vecka i det här livet, jag börjar bli van/Ger mig ut i våren och nu hörs Fredrik över stan/Så har det låtit inom mig i så många år”.
När Iiris under krisens upptakt sommaren 2022 befann sig i södra Spanien, dit hon hade tågluffat, började hon ge röst och ton åt det som blev den första låten till skivan, även om hon då ännu inte visste det.
– Efter några dagar av att sitta på balkongen och tänka och läsa och titta på kattungar som lekte på gården, satte jag mig ner vid pianot som fanns i lägenheten jag hyrde och sjöng helt ocensurerat. Och det första som kom ut i fingrarna och rösten var refrängen till ”Mitt inre barn”, men på engelska: eftersom jag var helt inne i det efter två veckor på resande fot. Jag tänkte att den här låtidén var nåt som jag aldrig skulle ge ut, men ett halvår senare, i Sverige igen, skrev jag verserna och så var den klar.
Ibland dyker hon upp
fast jag inte har bjudit in
Hon har råddigt hår
när ingen ser
Det var under ett två veckor långt residens på Bergmangårdarna på Fårö som Iiris insåg att hon kanske hade en hel svensk skiva inom sig igen. De natursköna omgivningarna, djurlivet och inspirerande rummen i mästerregissörens hus väckte någonting i henne. Ibland högst konkret, som i låten ”Inspelningsplatsen”, i andra fall hade tiden på platsen mer en utlösande funktion.
– Under vistelsen fick jag också möjligheten att få titta på flera av Bergmans filmer i hans egna biograf och kunde känna en slags släktskap till vilka teman han berättade om som konstnär: relationer, känslor och psykisk ohälsa.
– Min existentiella ensamhet minskade en aning där och då, och jag fick ny kraft och inspiration att fortsätta skriva och berätta mina historier.
Om krisen säger Iiris:
– Jag kände mig på botten av mitt liv, på ett nytt sätt än tidigare. Det var en tydlig brytpunkt. Om man lyssnat på min musik skulle man kunna tro att jag är en person som är i kontakt med mina känslor, men en bit in i krisen insåg jag att min känslopalett i verkliga livet var avstängd. Och att vissa känslor, som ilska, aldrig har fått komma fram. Den har i stället satt sig i kroppen och gett en rad symtom som bara blev allt konstigare. Det var ett av alla uppvaknanden längs vägen: att inse att det nästan uteslutande är när jag skrivit musik som mina känslor uttryckts.
Under loppet av ett år skrev hon det material som utgör albumet ”Själsligt uppvaknande vid Slussen”.
– Texterna, i kombination med kompositionerna, får på samma sätt som på tidigare skivor skildra komplicerade sinnesstämningar och situationer som inte kan förklaras på något annat sätt än just genom de utvalda orden och tonerna. Det är det som är magin med musik, att man kan beskriva livet i all sin komplexitet. Jag tycker också om att använda mig av humor som ett verktyg för att skapa liv i berättelserna.
Den kanske allra tydligaste skillnaden från tidigare släpp är den markanta livekänslan.
– Det är ett medvetet val och gjordes för att jag ville generera en annan energi än på mina tidigare skivor. Jag sjöng nästan alla låtar live samtidigt som vi spelade in med bandet. Och jag hade med mig otroliga musiker som fick göra sin egen grej utan att jag kom med färdiga idéer till dem. Så den här skivans spel och sound är en gemensam skapelse av alla i bandet. Vi hade repat mycket och gjort en första spelning med låtarna på Fasching och sen gick vi in i studion bara nån vecka senare. Det var ett grymt sätt att arbeta på.
Kort efter albumsläppet ger hon sig ut på turnén Ingen vet alls hur jag har det tillsammans med Stina Ekblad. Iiris och Stina växte upp i grannbyar i Österbotten, och deras respektive berättelser utmynnar i ett konstnärligt möte där flera låtar från ”Själsligt uppvaknande vid Slussen” ingår.
Iiris Viljanen & Stina Ekblad, Ingen vet alls hur jag har det, turnédatum:
